Legenden om Isfolket...


Långt tillbaka i tiden, för många hundra år sedan, vandrade Tengel den onde ut i ödemarken för att sälja sin själ till Satan.
Han blev stamfader till Isfolket.
Tengel lovades jordisk vinning mot att minst en av hans ättlingar i varje släktled skulle gå i tjänst hos Djävulen och utföra onda handlingar. Deras tecken skulle vara de kattgula ögonen och de skulle besitta trolldomskrafter. Och en gång skulle det födas en, som ägde större övernaturlig förmåga än världen skådat.
Förbannelsen skulle vila över ätten tills man fann platsen, där Tengel den onde grävt ner kitteln han använde, då han kokade häxbrygden som frammanade Mörkrets Furste.
Så säger legenden.

Den var nästan, men inte alldeles sann.

Vad som egentligen skedde var, att Tengel den onde uppsökte livets källor och drack av ondskans vatten. Han lovades evigt liv och makt över mänskligheten, mot att han sålde sina ättlingar till den onda makten. Men tiden var dålig, och han lät söva ned sig i dvala tills det skulle bli bättre tider för honom på jorden. Den kittel det viskades om, var krukan med onskans vatten, som han låtit gräva ned. Nu väntade han emellertid otåligt på väckningssignalen.
Men en gång på på 1500-talet föddes det en drabbad ättling av Isfolket. Han försökte vända det onda till gott istället, och kallades därför Tengel den gode.
Det är om hans familj denna saga handlar, eller kanske den mest av allt berättar om kvinnorna i hans ätt.

En av ättlingarna, Shira, lyckades år 1742 nå livets källor och hämta det klara vattnet, som upphäver verkan av ondskans vatten. Men ingen har ännu funnit den nedgrävda krukan. Och bakom ligger ångesten för att Tengel den onde skall vakna innan så sker. Man vet att han döljer sig någonstans i Södra Europa, och att det är en trollstämd flöjt som kan väcka honom.
Därför är flöjter Isfolkets stora skräck.


Sagan om Isfolket

...vägarna hem