Sol Angelica av Isfolket

 

in historia är ganska lång - jag har ju faktiskt levt i ungefär 600 år, och hunnit med mycket i mitt ganska...brokiga förflutna...

å, jag föddes 1579 och min mor var Sunniva den äldre av Isfolket. Henne minns jag inte mycket av - hon dog i pesten när jag endast var ett par år gammal. Jag har också haft en lillasyster, och även hon dog i pesten och hennes namn var Leonarda. När min mor dött så tog Silje Arngrimsdotter som kom att bli min fostermor hand om mig. Hon blev utsparkad ur sitt hem 1581 efter att alla hennes nära och kära hade dött i pesten. Ingen hade någon användning för den 17-åriga flickungen Silje. Så hon gav sig iväg...och strax utanför Trondheim fann hon mig. Jag är väldigt tacksam mot henne - hon räddade mitt liv då. Jag var som sagt endast ett par år och satt och grät vid min mor. Ja, detta kommer jag naturligtvis inte ihåg utan har hört Silje berätta det långt senare.

Hade Silje inte råkat höra mig gråta och tagit mig med sig så hade jag knappast överlevt. Silje kallade mig för Sol eftersom jag blivit funnen med mörker och kyla omkring mig, och kanske trodde hon att namnet skulle hjälpa. Hon fann även ett barn till - nyfött, som blivit utsatt för att dö. Honom signade hon till Dag av samma orsak som min. När vi vandrade, Silje som bar på den nyfödda Dag och jag, till likbålet för att värma oss så mötte vi den man som senare skulle bli Siljes man. Tengel av Isfolket. Det blev senare upptäckt att även jag var av Isfolket, för Silje hade ju inte kunnat veta vem den döda kvinnan var brevid mig förutom att hon var min mor. Min mor var Tengels syster.

Vi fick hjälp av Tengel till ett nytt hem efter att Silje hjälpt Tengel att befria Hemming Fogdredråparen. Hos Benedikt Målare. Där trivdes vi bra och Benedikt var en trevlig gammal man. Det var här som jag insjunknade i pesten. Jag blev mycket sjuk men jag överlevde tack vare Tengel och hans...speciella gåvor...

Tengel var av den legendomspunna och fruktade ätten Isfolket, en drabbad av Isfolket och kom senare att bli en av de största i hela ätten. Även jag, som är Tengels systerdotter, var drabbad, och tecknen fanns där inte från början utan kom fram efterhand. Jag utförde nog en del sattyg skulle jag tro, och de hade ganska mycket besvär med mig. Jag minns att jag gjorde så en mansom var elak mot Silje skar sig med en kniv bara genom att bara önska det.

Senare fick höra Legenden om Isfolket. Om de drabbade som var trollkunniga, hade gula kattögon och kunde vara fruktansvärt fula och frånstötande eller otroligt vackra. Jag tillhör en av de vackra häxorna - men mitt liv var inte särskilt vackert, jag gjorde både det ena och det andra...Dock var jag en av de goda och i hela livet kämpade jag mot det onda inom mig som hotade bryta ut. Det var inte alltid jag lyckades bemästra det...

Livet i Isfolkets dal
och det kära Lindallén